Hundlek mm

Väderrapport:
Terrell: Sol, 22 grader, lätt vind, ngt kall...

Vi börjar dagens blogg med lite bilder från igår... en hel drös med lekbilder när Daniela lekte med dalmatinerna...

Co-Co leker med en leksak... spana in bakbenen, vaddå groda?

Co-Co till anfall mot Daniela... Daim hejar ivrigt på...

Co-Co och Daim i gemensamt anfall, nu med support från Hoppsan...

Daniela är i backen! Hundarna - Daniela: 1-0!!!!

Alla vill ha samma leksak...

... men Daim fick den!!!

Fast Daniela vill också ha den, Co-Co undersöker vad som är på G...

Tre prickar vill fortfarande ha samma leksak... tänk att det kan vara så skoj!!!!

Efter en hel dag i trädgården är det fem hundar som snarkar HÖGT!!!

Idag har Daniela och jag varit väldigt effektiva. På förmiddagen var vi iväg och köpte plankor, såg, skruv, och skruvdragare och allt annat man kan tänka sig för att börja inreda i sadelkammaren. När vi kom hem satte vi igång. Tog dock ingen bild därifrån. Men tre timmar senare var vi färdiga med det vi hade satt för oss för den här dagen. Vi tog en paus och satte sedan igång med det här projektet:

Det ser inte så mycket ut för världen men med tanke på att en hel del av pinnarna var bucklade på alla dess möjliga sätt så tog det ganska lång tid att få upp det... och vad ska vi ha det till? Jo, skugga till hundarna såklart! När solen står högt på dagarna kommer det nog bli helt perfekt för våra fyrbenta vänner att lägga sig under och vila. Det tog trots allt två timmar att få upp tältet med en hel del bankandes och svärandes, men nu står det där!!! Hundarna ska få testa det imorgon...
Mamma har åkt och köpt BBQ till kvällen :D Det ska bli väldigt gott. Sedan blir det nog bara en lugn och skön kväll för resten av tiden. Det känns som vi har gjort vårt för den här dagen... :D

Hus på väg

Väderrapport:
Terrell: 25 grader, strålande sol, lätt bris...
Det var kanske inte det ni där hemma i Sverige ville veta???

Än så länge är det eftermiddag här men jag tänkte att det har ändå hänt en del här på morgonen så jag skriver lite grann... Låt mig presentera Daniela:
På bilden här försöker Daniela göra en snöängel (?!?) efter att vi fick en väderrapport via SMS från Sverige... det var ett tafatt försök kan jag säga. Däremot glömde ju jag berätta vad som hände i Grapevine igår. Det är därför jag inleder bloggen så här... Vi hade ätit lunch på ett mysigt café och var påväg därifrån när en av servitörerna plötsligt kom springande efter oss och gav Daniela en lapp. Han sa något som vi inte hann uppfatta men såg ju att lappen var ett kvitto. Jaha... gick ett par meter och Daniela tittade på lappen och på baksidan hade han skrivit sitt telefonnummer!!!!!!! Det komiska var det att hela dagen hade Daniela gått och klagat över sitt hår och att hon tyckte hon såg så risig ut men det tyckte tydligen inte han... modigt av honom tyckte vi. Daniela svarade via SMS sedan och exakt vad som stod i dom meddelandena vet ju inte jag men jag vet att dom inte har pratat i telefon än... så vi kanske hittar en snygg amerikan till henne ändå...

Lovade ju lite bilder på hundarna idag. Dalmatinerna har jag inte hunnit fota ännu, det kommer, jag lovar. Men en bild på högdräktiga Molly ska ni få. Hon ska ju valpa om 2½ vecka, tycker ni det syns??? På Crispy syns ännu INGENTING och det märks ingenting heller :( Suck och stön... men det har ju bara gått två veckor ännu.

Värmen här över gör att resten av tikarna håller på att gå i löp. Det var väl inte helt oväntat men det är ju lite jobbigt när man inte har mer än två rastställen till dom och det är lite slussverksamhet för att få allt att passa...

Mammas alla hundar i trädgården. Dom har det skönt med lite skugga. Tyvärr är det inte skugga i andra trädgården så vi får sätta upp ett tält där till dom sedan :D

Oliver och Geisha i skuggan

Ni undrar säkert över dagens rubrik... men det ska ni få svar på nu. Idag kom nämligen det kombinerade foder och sadelkammaren till stallet... Här i USA gör man ju inte sakerna på samma sätt som i Sverige så här kommer en liten redogörelse...

Ett hus sätts på skenor och upp på ett släp... här kommer vårt "Hoppsanhus". Vi kallar det för Hoppsanhus för dom finns i olika storlekar och från början så tyckte mamma att det var ett perfekt hus för Hoppsan. Det här är dock modellen större än det hon hade sett då...

Så rullar man huset från fabriken till den nya ägaren av huset... brum brum

Där dumpar man det där den nya ägaren vill ha det...

Man får dra lite här och lite där....

...och krypa lite här och var...

Men till slut är kunden nöjd och vips har hon fått sig en ny sadel och foderkammare i form av ett Hoppsanhus!

Nu ska det bara skruvas och spikas och bankas och donas för att få upp sadel och tränshängare och sedan är det fritt fram att använda :D

Söndag 17/11 - Ifatt

Det har nu tagit ett par timmar att skriva här i bloggen, men nu är jag snart ifatt...

I morse fick en väldigt glad Hanniball komma ut i hagen för första gången.

Det vart inte race men han undersökte hagen snabbt och insåg att längst ner - på andra sidan vägen gick det andra hästar så han var inte ensam på jorden!!! Det är ju lite tråkigt att han ska få vara ensam i två veckor innan stona kommer, men tjoho vad glad han kommer vara sedan! Tur att han är en cool kille!
Vi åkte till en del av Dallas som heter Grapevine idag. Dom har jätteroliga julaffärer och en annorlunda historia. Fråga mig inget om den men dom har massa statyer av olika slag lite överallt i stan

Kors i taket - Cilla är med på bild!

Just i dessa jultider så dekorerar dom ju självklart hela stan. Men dom gör det väldigt stilrent och snyggt, varjefall enligt mig...

Det var en lugn dag och när vi tyckte vi var färdiga åkte vi hem. Jag somnade självklart i bilen, totalt mosad. Den känslomässiga delen av hela senaste veckorna börjar komma i fatt och man är totalt mentalt slut. Hela eftermiddagen har praktiskt taget gått till att uppdatera den här bloggen. Jisses, det har tagit ett par timmar milt uttryckt.

Hundarna då undrar ni säkert... nej då dom är inte borta. Skillnaden är att här har dom två stora inhängnade trädgårdar att springa i hela dagarna långa och när vi åker hemifrån får dallisarna sitta i 24 m2 stora boxar i stallet och mammas hundar är inne. När dom kommer in vid sex på kvällen är dom totalt slut. Dom somnar som små grisar!!! I morgon ska vi vara hemma en del så jag ska försöka ta lite kort på dom då...

Jag har även fått lite väderrapporter där hemifrån om att ni har skitväder... hi hi... vi har haft två kalla dagar här, igår blåste det vilket gjorde det kallt men idag har det varit bättre. Tittar man på termometern har det väl varit en 18 grader ungefär men som sagt, kall vind... men solen skiner.
Glömde skriva om det på torsdagens blogg... hela resan hade varit regnig och jävligt väder. Man var från och till ganska blöt. Men så fort vi åkte in i Texas så sken solen och värmen trängde sig mer och mer på. Kalla om att känna sig välkomnad hem!!!

Lördag 14/11 - Hanniball Hemma

Jag trodde inte att det skulle bli känslosamt när Hanniball kom hem men att få av honom av transporten var en helt otrolig känsla!!!

Äntligen första hästen på plats!!! Han var också väldigt trött, lite svettig och väldigt törstig. Men jag tror att även han var väldigt glad för att vara framme, han kände nog också att resan var över för hans del... Han var väldigt spänd i sina muskler och trött och ironiskt nog var det första jag fick användning för det enda ylletäcket som jag har med från Sverige. Att tillägga var väl att det inte var jättevarmt heller, det blåste ganska bra igår när han kom...

Massa mat och vatten fanns i boxen men det var bara vattnet han egentligen var intresserad av. Hö't var inte så jätteintressant. Men han var pigg och glad och verkade inte ha några synliga skavanker efter den långa resan. Han fick stå inne det mesta av dagen och på kvällen gå en rejäl promenad med Daniela. Det tyckte nog dom båda om tror jag :D

Vi var iväg mitt på dan och shoppade lite... men som en liten cliffhanger tänker jag inte säga vad... det får ni vänta till måndagens blogg med att se... Jo, jag köpte ny mobil, och för er som vill ha numret - skicka mig ett mail så får ni det, om ni inte redan fått det i ett mail...

Fredag 15/11 - En mellandag

Första natten i huset var underbar. Jag trodde ju att hundarna skulle reagera på tåget som går förbi utanför men inte en enda reaktion har kommit :D Det märks verkligen på hundarna att dom var trötta och att dom inte hade ställt om tiden riktigt. Det var mycket ut och in under natten och dom var lite oroliga men vem hade förväntat sig annat? Mitt i allt märktes också att hundarna var väldigt glada för att vara framme.


Jag fick rapport från karantänen att hästarna hade det bra. Dom skulle idag flyttas från New York karantänen till CEM karantänen i Ohio. Det skulle också innebära att Hanniball var påväg hemåt för han skulle inte stanna i Ohio. Han är ju valack och behöver inte den sista karantändelen.

Dagen inleddes med att jag och Daniela åkte och köpte havre, spån och hö till Hanniball så att allt var klart när han skulle dyka upp. Man vet ju inte hur den chauffören kör så det kunde ju vara att han också kom tidigare än beräknat...
Mammas internet hade krashat så vi satt och väntade ganska länge på att en reparatör skulle komma och fixa det. Tyvärr var han inte färdig förrän klockan 14 och då åkte vi iväg och shoppade en sväng. När jag kom hem hade jag fått lite bilder från karantänen i Ohio...

Aisha

Charisma

Dallas

Dardanella

Onsdag & Torsdag - Bilresa

Som sagt... det var ju inte direkt ett vrålåk jag och Daniela fick åka med. Egentligen ett riktigt ruckel. Lite dåligt planerat tycker jag dels med tanke på priset och dels med tanke på längden av vägen... Jag och Daniela fick sitta nästan ovanpå varandra i en truck som var smutsig och hade otroligt dåliga stötdämpare. Släpet däremot var bättre stötdämpning på så en sak var säker - hundarna åkte bättre än vi.
Vi lämnade New York klockan 23:00 lokal tid och vi skulle bara åka en stund så hundarna kunde få rastas. Klockan 2 på natten sa jag stopp att nu måste dom ut! Jag har ingen aning om vart vi stannade men vår chaufför Eddie lade sig och sov, vilket han gjorde helt rätt i medans vi administrerade hundar. Dom blev promenerade, fick burarna rengjorde och fick mat och vatten. Alla hundarna hade tagit flygresan otroligt bra!!! Jag hade även fått med mig mer Plegicil om att ifall det var någon som skulle vara jätteupphetsad, men dom tog det bra måste jag säga. Jätteduktiga var dom. Vi passade även på att äta frukost på det här truckstoppet och ringa mormor och säga att vi var framme. Daniela fick alltså smaka sin första amerikanska frukost med allt vad det innebär - pancakes, bacon, ägg, toast mm mm. Vi var ju varjefall inte hungriga när vi gick därifrån... Ser hon inte otroligt pigg ut med tanke på att klockan är 2 på natten?

Sedan hände väl egentligen inte så jättemycket. Men det gör det väl inte när man sitter och åker bil i obekväma ställningar från New York till Terrell. Det är väl därför man ballar ut fullkomligt och kommer till att ta sådana här bilder:

Om ni undrar vad Daniela gör så försöker hon härma en kyckling... no more questions please...

Allt eftersom resans gång fick vi bättre och bättre organisering på hundrastningarna. Till slut kom vi på att jag tar dom stora hundarna och Daniela tog cockrarna. Det blev automatiskt hälften hälften och det gick väldigt smidigt. Eddie, vår chaufför hjälpte till då och då. Tyvärr fick vi ingen bild på honom :( Han var lite läskig att köra med ibland för han hade ingen respekt för när han blev trött. Han pressade sig verkligen till det yttersta för att vi skulle komma fram...

Vi åkte med det minsta fordonet såklart...

Men Eddies lite tokiga körande gav även resultat. Vi hade räknat med att vi skulle vara framme under fredag eftermiddag men eftersom det inte hade tagits dom pauserna som var inräknade var vi faktiskt framme redan på torsdag eftermiddag. En otroligt underbar känsla att rulla in på gården här hemma. Mamma hade en överraskning. En speciell hundrastgård var gjord till mina hundar. Dom höll precis på att färdigställa den när vi rullade in!!!

Hundarna var så otroligt glada över att få komma hem. Dom kände sig direkt hemma. Tyvärr hann inte riktigt kameran fram, vi var utmattade efter den långa resan och sedan vi lämnade New York i tisdags kväll räknade vi ut att fem timmar var ungefär den tid vi sovit... därför var det här en väldigt härlig syn också...

Mamma hade köpt splitternya sängar, sängkläder och kuddar till oss. Så otroligt skönt att krypa ner i, efter en varm skön dusch, omringad av lugna och glada men trötta hundar!!!

Tisdag 11/11-Flygresan

VARNING LÅNG BLOGG!!!

Morgonen började lugnt - som tur var. Den ekonomiska biten med restaurangen löste sig genom att jag och Lotta böt lite pengar med varandra - jag tog hennes Euro och hon fick tillbaka i kronor. Sedan skulle den snälla stallägaren åka till restaurangen och lämna pengarna. Skönt att det var klart.

Charisma hade lite feber på morgonen och blev behandlad med Fenylbutazon så den försvann ganska snabbt. Hanniballs feber var borta redan tidigt på morgonen så den kunde vi lämna där hän för stunden. Medans jag rastade hästarna i ridhuset åkte Daniela och Lotta i en lånad bil och köpte Brunch som sedan intogs. Vi hade till och med tid till en liten vilostund... Klockan 13 skulle vi vara klara med alla hästar och hundar för packning

Lotta och Daniela väntar på att lastbilen ska komma. Alla cockrar är nu lite sederade...

När lastbilen väl kom skulle det organiseras med alla hundburar för att allt skulle få plats men med lite god vilja gick det också :D

När hästarna och hundarna sedan var lastade åkte vi i ca 10 minuter till KLMs Cargo Central. Där började problemen. Lotta fick enkelt ett passerkort men när det skulle bli min och Danielas tur så vart det betydligt trögare. Killen som satt där och skulle skriva ut dom tyckte väl att vi var mystiska för först frågade han om det var första gången vi var där - vilket det var. Sedan ringde han ett telesamtal. Så släppte han emellan en annan kille och skrev ut hans passerkort emellan för att sedan återgå till våra passerkort och efter ytterligare fem långa minuter hade vi äntligen fått våra j*vla passerkort. Då hade folket stått och väntat på oss i tio minuter eftersom det var jag som hade alla papper till djuren...
Sedan skulle hästarnas papper sorteras. Jag hade åkt med en tysk chaufför från uppehället till flygplatsen och han var en riktigt dumstrut. Han tog mina papper och rykte och slet så till slut var det ingen ordning alls bland papprena. Tjejen från hästhotellet vi bott på klev då in och ordnade upp allt. Därefter togs alla hästar ut och lastades i deras containers. Tyvärr så har det hänt så att Lotta tog bilder med sin kamera här men den har under resan försvunnit så allt hennes bildmaterial har vi inte tillgång till - därbland hästlastningen i containerna... Hästarna skötte sig dock väldigt bra och det var nog tur att Bumlan hade fått sin dagliga shot... Dom räknade iskallt med att vi också skulle lasta dom övriga 6 hästarna som skulle med planet, tur att det var snälla hästar för det gick ganska smidigt trots allt...
Sedan var det hundarna... Å där bröt första helvetet ut. Någon KLM-kille kom och började domdera om att alla burarna var för små!!! Han ville ha Texas, Japp, Daim och Crispy i större burar. Nämen hallå? Det här var den storleken som dels Jordbruksverket satte storleken för dessa hundar i och även rekomendationerna från tillverkaren. Här kunde även en stor del av strulet ha avvärjts. Den här KLM-killen sa bara "Ni får fixa nya burar" och det höll han fast vid i ca 40 minuter innan han sedan kommer fram med att han själv har burar vi kan få köpa!!!! Nämen hallå, hade han sagt det från början så hade ju läget inte varit så svårt, då hade jag ju bara sagt okej, ta hit dom, vi betalar för det och problemet är löst. Han hade en XL bur som vi fick flyttat Daim in i. Sedan rumsterade vi om lite i alla andra burar så att det bara vart Japp kvar. Då vart han nöjd men han trodde inte att dom skulle bli insläppta av USDA (amerikanska tullen) pga burarna... Men till slut var alla hundarna lastade och iväg åkte dom också

Hundarna påväg till planet...

Geisha i sin bur...

Texas i sin för trånga bur...

Zascha och Molly

Sedan kom problem nummer 2... vi hade föranmält att Lotta skulle ha dels dropp med sig och även sin medicinväska. Men KLM skulle självklart strula och börja tjafsa om att hon inte fick ha med sig den ombord på planet. Nähä, vad var poängen då med att dels ha med henne på planet och dels ha hennes väska??? Det samma med droppet... det vägde ändå 31 kg!!! Nä plötsligt fick vi inte ha med vår packning med hästarna och hundarnas saker utan allt skulle checkas in... Det vart ett jävligt tjafs och telefonsamtal höger och vänster om och folk skrek om att vi var tvugna att checka in men vi visste ju inte ens om våra saker kom med för fan!!! Efter mycket om och men fick vi irriterade släpa på allt dropp, väskor och annat som egentligen skulle åkt med djuren, rusa iväg till incheckningen. Där strulade den men vi fick hjälp av personal från KLM som var helt underbara!!! När allt var incheckat och svetten rann nerför ryggen sprang vi mot passkontrollen med Lotta i täten, tur var väl det för hon har inga hämningar i kroppen - hon trängde sig hej vilt före alla i kön! Jag tog Lottas ryggsäck på magen och min egen på ryggen och sedan sprang vi hej vilt till gaten - och för er som har flugit kan ju säkert föreställa er vilken språngmarsch vi fick för gaten var inte nära!!! Men till slut så var vi framme. Det var en Jumbo Jet vi skulle åka med både plats för frakt och passagerare.
Så var det bara igenom den slutliga säkerhetskontrollen men när vi väl var där kunde vi andas ut... vi skulle inte missa planet. Men eftersom Daniela verkar vara självmordsbenägen på den här resan så lyckas hon återigen skära sig precis innan säkerhetskontrollen. Återigen i fingret men denna gången STÖRTBLÖDDE det. Personalen tog henne undan till toaletten. Varken jag eller Lotta hann reagera. Efter tio minuter började vi ju undra vart hon tog vägen och dom bara sa "toaletten" men när vi sa att Lotta var läkare så visade dom henne vart dom hade tagit Daniela. Efter ytterligare 10 minuter kommer Lotta tillbaka med Daniela under armen, totalt likblek. SHIT! Vad har hänt?!? Dom kommer aldrig släppa på henne på planet i det här skicket!!! Dom fick snabbt fram KitKat choklad och vatten till Daniela och hon fick sitta en stund och återhämta sig. Försiktigt gick vi på planet och satte Daniela ner i flygstolen. KLM's personal var helt underbara. Fram med Coca Cola och smörgås för att få igång sockret. Sedan mötte vi även återigen tjejen som var ansvarig för hästarna och flygresan. Det visade sig då även att hundarna sitter på vår våning och inte under oss som vi först fått veta att dom skulle göra. Lotta var med hästarna under starten och jag satt med Daniela som sakta men säkert återhämtade sig från sin likblekhet. Hästarna hade tagit starten lugnt och fint. Hundarna likaså.
Efter starten fick jag komma ut till dom och såg direkt att Hanniball var påverkad. KLM-groomen ville stöta bort problemet och sa att han var spänd men jag höll inte riktigt med. Resten av gänget var kanon! Dom åt och drack och klarade det hela kanon. Hundarna var också helt suveräna! Tyvärr hade vi ju fått checka in allt dropp och medicinväska vilket var helt idiotiskt. Det enda KLM-groomen hade var Sedalin och Domesedan och vad skulle det vara bra för? Hanniball är allergisk mot Domesedan och han behövde vätska, men något dropp hade hon inte... Kontentan är att KLM INTE har det som krävs med på flygningarna, och groomarna har inte den korrekta utbildningen som borde finnas med på planen! Efter lite om och men fick vi i Hanniball någon dl vatten men han var väl egentligen aldrig i fara men man hade kunnat underlättat för honom.
Daniela somnade och jag och Lotta gick ut med jämna mellanrum till hästar och hundar. Med på planet fanns även en läcker bil och några stora kartonger. Tyvärr såg vi inte vad det var för sorts bil... Anledningen till att hundarna fick vara på våran våning var att undervåningen var fylld med blommor som behövdes kylas ner... skönt tyckte vi!
Efter sju timmars flygning landade vi äntligen i New York. Resan gick faktiskt väldigt smidigt trots allt. Organiseringen innan flygningen var förfärlig men så fort vi kom under KLM så vart det helt okej, och dom var kanon när Daniela gjorde sig illa!!!

När vi klev av planet sa vi även hej då till hästarna. Dom åkte direkt vidare till karantänen norr om New York. Vi hämtade allt vårt bagage och möttes av en Karin Ahlqvist som var svensk representant för agenten i USA. Hon var jättegullig och körde oss till cargo-centralen där vi skulle få se hundarna igen. Och efter en LÅNG väntan kom dom

Trötta men glada. Vi lastade ombord hundarna på den hästtrailer som vi skulle tillbringa de kommande två dygnen på. Sedan fick vi säga hej då till Lotta som skulle till sitt hotell i New York. Det var så otroligt skönt att ha Lotta där. Vi hann också vaccinera lite hundar innan vilket var jätteskönt.

STORT TACK TILL DIG LOTTA FÖR ALLT DU GJORT UNDER RESAN!!! JAG, DANIELA OCH DJUREN HADE INTE KLARAT OSS UTAN DIG!!!

Daniela och jag skulle sedan få veta hur vi skulle åka hela vägen ner till Dallas. Som två sardiner i en för liten sardinburk. Vi fick sitta OVANPÅ varandra nästan och bekvämt var absolut det sista man kunde säga att det var. Olidligt, ganska dåligt planerat tyvärr. Tur att både jag och Daniela är tåliga. Milt uttryckt - vi kom nära varandra, på ett kanske lite annorlunda sätt...