Halta hundar

I går kväll var allt frid och fröjd. Jag kom hem och skulle släppa ut hundarna. Men Co-Co vägrade gå ut ur sin bur. Hon brukar väl inte vara den snabbaste ut ur buren som så men när hon inte kommit ut ur buren på fem minuter fick jag ju gå och locka ut henne och då kom hon. Men hon var halt. Jättekonstigt halt. Hela hundens bakparti var liksom uppbullande och skevt på något sätt. Om man såg henne från sidan så såg hon överbyggd ut bak med jättesluttande kors och såg man henne ovanifrån så stack ena sidan in vid flanken och andra sidan ut. Herre jäklar tänkte jag. Vad är nu detta? Först var hon halt Vänster bak men efter ett tag tyckte jag mer att det var höger bak. Men det var jättekonstigt för hon gick mer som en orm. Det är så svårt att beskriva... Första tanken var nu har hon fått värsta höftdysplasin men andra tanken blev är det knät det är fel på? Så där höll jag på och vela fram och tillbaka. Det var väldigt märkligt. Så kom Japp och Hoppsan in och leken var i full gång. Hur fasen får man en nöt till att vara lugn????? Det går inte! Det är omöjligt. Men då verkade det inte som om det var något fel på henne. Jag ville inte ge henne något smärtstillande heller för jag vet att då leker hon ännu mer och jag visste ju inte vad det var. Det var så extremt diffust. Hoppades på att det skulle vara borta tills idag... förgäves.
I morse när vi vaknade var hon stel men fortfarande lite ormig i bakkärran. Nu kunde man mer se att det var höger bak som var värst men höft eller knä? Svullnad vänster sida - inbuktandes höger sida. Inget var logiskt. Vad hade hänt? Det var oundvikligt att ringa till veterinären och få en tid. Sedan ett par dagar har även Molly varit halt men vi har hållt henne på Rimadyl för att skjuta kostnaderna på framtiden. Men man kan inte prioritera så Molly fick också följa med. Klockan ett fick vi tid till farbror doktorn. I Mollys fall var både jag och mamma oroliga för att vi kanske skulle tvingas säga adjö till henne. Hon börjar ju bli ett par år gammal och hon har varit extremt grinig senaste tiden.
När vi kom dit började han med Molly. Det var en vikarie för ordinarie veterinärer som visade sig sedan vara veterinärprofessor på universitetet här i Dallas. Jättetrevlig äldre man. Först fick vi gå ute på vägen med Molly och så klart var hon inte så halt som hemma. Men det är inte så konstigt - hon hade nog lite Rimadyl i kroppen. Jag hade på morgonen ringt till Helsingborgs Djursjukhus och dom hjälpte mig att maila över röntgenbilder som togs där i Juli förra året så vi hade något att jämföra med. Det skulle senare visa sig vara helt suveränt. På dom bilderna såg veterinären att hon hade pytte pytte påbörjan till HD vilket inte är ovanligt i hennes ålder (hon är 7 år nu) men så röntgade vi om för att se vart vi stod idag. Positivt resultat! Oförändrade bilder. Det var knappt någon skillnad alls *puh*. Troligen har hon fått sig en känga eller något sådant och hon har lite ont och är lite stel i alla muskler och allt runt höft och rygg. Hon har ju trots allt en ryggkota för mycket men den kan man ju inte bara plocka bort. Så Molly ska vila och gå på Rimadyl i en vecka.
Så var det Co-Cos tur... veterinären höll med mig om att hon gick som en orm. Väldigt märkligt rörelseschema men lite mer halt på höger bak än vänster bak och frågan var om det var höft eller knä. Han palperade och fixade - ingen reaktion och han tyckte också att svullnaderna var väldigt märkliga. Röntgen för henne också... Gud så ängslig jag var. Hon är ju aldrig röntgad förut. Tänk om hon redan nu har HD - som Japp. Han fick det ju i den här åldern. Tänk om det inte bara var ett trauma. Tänk om dom hittade något som skulle opereras. Ni vet hur tankarna går... men efter ett tag kunde vi andas ut. Röntgenplåtarna såg kanon ut! Hon har jättefina höfter. Vi disskuterade lite fram och tillbaka om både det ena och det andra och helt plötsligt frågar veterinären "varför blir inte du veterinär?". Jag vart nästan helt stum. Frågan har kommit förut men från folk man känner lite mer än en man man träffat i tio minuter och än mindre från en professor... men jag tog det som en komplimang. Man kanske ska grubbla lite på det ändå... Kontentan för Co-Co var varjefall strikt vila ett par dagar och koppelpromenader och sedan är det Rimadyl för henne också... Så får vi hoppas att det här släpper för bägge vovvarna...